Förra veckan var det tionde gången som The Conference gavs i Malmö. Det är två dagar med TED talk-liknande föredrag och är en kombination av forskning och konst, med fokus på ny teknik och hållbarhet.

Konferensen började med mat-talk och slutade med mat-talk med två olika kockar som båda varit med i Chef’s table (Netflix). Och det kändes helt rätt. För om vi tar hand om oss själva och är måna om vad vi äter och hur vi äter så har vi kommit en bra bit på vägen. Precis som Carolyn Steel tog upp i ett annat föredrag What is a good life. Hon berättade att vi människor behöver följande för att må bra:

• Community (gemenskap)
• Good health
• Closeness to nature
• Collaboration
• Self-reliance
• Meaningfulness
• Peace and belonging
• Agency (medbestämmande)
• Dwelling in time

Alla de delarna har människor kunnat få via en måltid, från de första måltiderna runt en öppen eld till dagens måltider kring ett samlat middagsbord.

Carolyn var ganska nervös och för att dölja det höll hon små dialoger med sig själv och ironiserade över vad hon precis sagt samtidigt som hennes kroppsspråk förstärkte detta. Det bodde helt klart en standup-komiker i henne. Alla vi som höll på att somna, då hennes föredrag var sist ut den första dagen, väcktes just i tid av våra egna skratt. En bedrift i sig av henne. Jag har även hämtat titeln på det här inlägget från hennes talk.

Men tillbaka till det här med maten igen. Och till att våga vara personlig och att våga visa lite hud som föredragshållare.

Det första föredraget dag ett fick mig att börja gråta. Världens bästa dessertkock, Jordi Roca från El Celler de Can Roca, äntrade scenen tillsammans med en tolk. Han viskade fram orden på spanska, en konsekvens av den neurologiska sjukdom han har i nacken, vilket fick mig att få ännu mer respekt för den möda och konstnärlighet han lägger i sitt arbete. Det finns en stor omtanke om dem som äter hans desserter. Det visade han kanske allra mest när han skapade chokladdesserter till människor som förlorat lukt- och smaksinnet. Det kunde vara en cancerbehandling eller covid som låg bakom. För att hjälpa dem att minnas dofter och smaker skapade han desserter ur deras drömmar, från deras barndomsminnen eller något som de verkligen älskade att uppleva och som de förknippade med choklad. De starka känslorna hos hans gäster gick inte att ta miste på. Leendet efter att ha ätit något som är tillagat för enbart dig.

Kontrasten till dagens andra talk kunde knappast vara större. Liam Young, Speculative Architect från Los Angeles presenterade sin framtidsvision i filmform. För mig kändes den som en dystopi och jag blev provocerad av tanken på hur mycket pengar det måste ha kostat att ta fram denna välgjorda, men själsdöda film.

Ewa Westermarks talk Being – body and place kändes också som en god fortsättning på dagens första talk. Hon berättade om arkitektur i offentlig miljö och hur man designar för att få människor att trivas på ett torg eller en gata. Ha alltid med en mängd olika gruppers perspektiv och glöm inte att då och då se världen som en 3-åring upplever den, var ett budskap som jag tog med mig från Ewa.

Dagen avslutades med en svettig och härlig middag ”Dine with new friends” där man fick träffa fem okända personer från konferensen och först samma dag får veta var. Vi sågs på Ava vinbar i Malmö och två svenskor, ett par från New Orleans och en kille från Berlin fick många timmars skratt och högljudda diskussioner.

Tåget hem till Lund stannade 80 minuter extra i Arlöv så nästa dag tog jag cykeln med på tåget och fick med en underbar paus på Ribersborgs kallbadhus. En fröjd att cykla i Malmö jämfört med i Lund. Platt samt tydligt markerade cykelbanor. Och en riktigt fin sensommardag med över 20 grader i havet.

Det allra sista föredraget på årets The Conference var Magnus Nilsson från fd Fäviken, Endings and New Beginnings. Han berättade personligt och utelämnande hur det var att en dag vakna i sin säng och inte kunna eller vilja ta sig upp ur den. Han uppmanade oss att vara mer uppmärksamma på våra kroppar, när han tänkte efter kunde han komma ihåg signaler från mer än två år tidigare som berättat för honom att det var dags att göra något annat än att driva en stjärnrestaurang. Men hans familjesituation, stora framgångar med restaurangen och ansvarstagande för sin personal fick honom att fortsätta lite till och lite till. Tills det en dag inte gick mer. Idag arbetar han med äppelodling och är också med och delar ut världens största miljöpris, Food Planet Prize.

Konferensen modererades som vanligt av underbara Johanna Koljonen. Hon gör verkligen ett fantastiskt arbete. Hon har en fingertoppskänsla för vilken publik hon har och lyckas med förvånansvärd pricksäkerhet ta upp precis det man sitter och tänker på. Vi var en samling osäkra personer med viss hybris, vana vid att vara extroverta men med introverta behov. Priviligierade som får delta i konferensen och därför med skuldkänslor för hur vi bäst kan bidra till net-zero. Det hon oftast återkom till efter de olika föredragen var att vi redan har alla de verktyg och system vi behöver för att ta oss ur den klimatkris vi själva skapat. Det som saknas är politiskt mod och systemtänkande. Det var också en stark uppmaning till alla oss som deltog att faktiskt fundera på vad just jag kan göra för att göra mitt liv och världen lite bättre. Hur hon lyckas göra detta utan det känns pretentiöst eller fel är en gåta, men budskapet når fram.

Jag kommer tillbaka nästa år, men före dess ska det bli kul att få vykortet som jag postade till mig själv under konferensen. Hoppas att jag kommit ihåg att leva efter den uppmaning jag skrev.

Foto: Jesper Berg (förutom restaurang- och badbilder)