Inger Larsson avled den 14 november 2013. Det är svårt att förstå och svårt att ta in. För mig är hon fortfarande väldigt levande. Inger gjorde redan från början stort intryck på mig. Jag pluggade Informationsteknik (Medie- och kommunikationsvetenskap som det heter nu) och det var dags för oss att få lyssna på föreläsare utifrån, som arbetade som kommunikatörer. Ingers föreläsning är den enda jag minns. Hon arbetade då som informationschef på Malmöhus läns landsting och äntligen blev yrket begripligt för mig. Här stod en person som kunde förklara för mig hur en informatör jobbar. Hon väjde inte för baksidorna, vilket bara gjorde det mer trovärdigt. Hon ingav mycket respekt och fyllde föreläsningssalen, jag blev nästan lite rädd för henne. Nästa gång vi kom i kontakt med varandra hade jag hunnit starta mitt företag. Inger var då kommunikationschef på Gambro. Jag hade gjort ett förslag på en interntidning för Gambro tillsammans med Micke Lagerwall på Tralala. Vi fick aldrig uppdraget, men jag minns att vi blev vänligt och professionellt bemötta. Fast fortfarande satt respekten som gränsade till rädsla kvar i mig. Efter det är mitt minne inte lika klart. Jag var med i något nätverk som Inger också var med i. Jag tog mod till mig en gång på en träff och gick fram och pratade med henne och minns att jag blev mycket vänligt bemött och att jag började slappna av i hennes sällskap. Det dröjde några år, men sedan sågs vi igen på Bo01 i början av 2000-talet. Jag jobbade som AD där och Inger kom som representant för PR-byrån Carta för att presentera ett förslag på kommunikationsplan. Klart och tydligt formulerat, med samma fötterna-på-jorden-känsla som under den första föreläsningen jag hörde av henne. Det gjorde mig trygg. Men något turbulent beslut på Bo01 gjorde att vi inte kunde inleda samarbetet. I samband med att jag sedan förlorade min anställning på Bo01 och fick heltidsuppdrag som konsult på bomässan ringde jag till Inger för att få en bakgrundsbelysning till beslutet. Hon hjälpte mig att förstå strukturerna i det politiska Malmö och passade samtidigt på att försynt fråga mig vilket jobb jag skulle vilja ha sedan, då hon gärna skulle vilja hjälpa mig att få det i så fall. Jag behöver väl knappast berätta hur mycket den vänliga frågan betydde för mig i det ögonblicket. Efter avslutade uppdrag på Bo01 fick jag sedan, efter introduktion av Inger, uppdrag i organisationer och företag där Inger var styrelseordförande. Det var organisationer inom hälsosektorn, hälsoekonomi och hjälpmedelsföretag. När jag vill ser jag Inger framför mig, som med nytvättat och fortfarande vått hår kom in i rummet i egenskap av styrelsemedlem och genast tog hela rummet i besittning. Alltid på ett vänligt, men bestämt sätt. Hon fick de andra i rummet att lyssna, av respekt för hennes kunskaper, men också för att hon utgick från att hon sjävklart hade lika mycket rätt att uttala sig som någon annan i rummet. De andra beslutsfattarna var uteslutande män. Det var mycket inspirerande att uppleva för mig som var ungefär hälften så gammal. Hon utgjorde ett lysande undantag, då hon inte använde härskartekniker för att få sin röst hörd, hon var bara sig själv.

En annan relation inleddes, som utvecklades till vänskap. Vi åt lunch och fikade och började prata om allt mellan himmel och jord. Jag fick syn på den ganska spralliga Inger och en människa med hjärtat på rätta stället. När Inger sedan skulle göra en bok om sitt älskade Kärra, en västkustby vid havet i Halland, gav hon mig i uppdrag att formge boken. Det blev många möten med Inger och Ingers man Ragnar, vilket alltid var lika trevligt. Och så har det fortsatt under några år. Vi träffades senast i somras och fikade i Botan. Inger var engagerad i hur hon skulle kunna hjälpa en vän som hade det svårt, och varken hon eller jag kunde då ana att hon hade så kort tid kvar att leva. Saknar dig, du levande människa.

http://www.sydsvenskan.se/lund/lasarna-minns-inger-larsson/

http://www.sydsvenskan.se/familj/dodsfall/inger-larsson-har-dott/